Skip to content

Bokrecension: Tomas Bannerhed – Korparna

21 april, 2012

Bokrecension: Tomas Bannerhed – Korparna

Alldeles uppenbart en fantastisk bok. Men också typisk. Glesbygdsmissär är på något sätt alltid gångbart. Få förblir oberörda. Och det är egentligen det enda irriterande: att det är så typiskt Sverige att hylla allt som är klassmotsättning, glesbygd, socialrealistiskt eller allt vad det nu kan vara. Men det har mindre med boken i sig att göra. Ingen skuld skall falla över Tomas Bannerheds Korparna.

Med det sagt blir det enklare.

Varje stycke är ett litet konstverk. Människorna, längtan, oron – faderns galenskap, återhållsamt och krampaktigt – andnöd, och så okomplicerat. Det finns en klar och enkel tydlighet – en berättelse, okomplicerat och ändå sammansatt.

Det är i naturen som berättelsen blir poetisk, fåglarna, marken, vinden som skapat familjen och allt det goda med det onda. Och inte minst övergången från jordbruk till något annat är fantastiskt. Det behövs inga höga toner att locka och pocka med – de subtila detaljerna är övertygande i nästan alla lägen. Kanske att förälskelsens(flickan som pojken blir förälskad i) far är en aningens typisk kontrast, med en drink och klassisk musik – men det spelar ingen roll, det är säkert en sanning någonstans.

Pojken liv eller i takt med att han blir äldre ökar ansvaret att förvalta ett arv han inte vill befatta sig med. Om han tar avstånd sviker han allt hans förfäder arbetat för, som om den insatsen vore utan anledning – men han kan inte bli självförsörjande bonde i en värld där allt annat lockar. Kluvenheten, livsvalen, besvikelse och hopp över och om en framtid. Alla stora frågor sammanflätade i ett beslut om en fortsättning – leva och dö på gården eller leva.

Vissa meningar är så vackra att jag nästan blir ledsen över att jag snart kommer att glömma dem. Små fragment av verklighet beskrivna utan tvekan och med en skör exakthet.

Korparna är en bok som det kommer kännas fullständigt naturligt att läsa igen – om ett tag, när det är dags att läsa något sagolikt.

Annonser

Bokrecension: Kristian Lundberg – Och allt ska vara kärlek

20 april, 2012

Bokrecension: Kristian Lundberg – Och allt ska vara kärlek

Han är tillbaka på Yarden, i tanken, beskriver sina misstag och funderar över relationen till sig själv, till andra och kärleken. Från barndom till vuxenhet. Från ett liv till ett annat. Människor i hans närhet dör. Han är stundtals själv mer död än levande.

Däremot är det något som stör – det är det att han lämnar Yarden, bara går – han skriver att han är en del av det. Men det är han inte. Han valde att trasa sönder sitt liv. Flyktingarna flydde från döden – han sökte vägen bort från livet. De andra på Yarden är där för att de ville överleva: LEVA, han hamnade där för att han valde att trasa sönder sitt liv.

Kanske att det är en klasskildring, Kristian Lundberg vill lyfta något, en röst för de papperslösa, de vaga och inhuman anställningsformerna – flyktingar utan möjlighet. Och där står han, som är där för att valde bort livet och undrar vad han är för människa. Det är något i tonen som inte stämmer – dissonans. Dragen av idealism är mer centrerade mot honom själv, hans öde är i slutändan det som tar över trots att det på ytan verkar som att han berättar de andras öde, de som på allvar inte kan värja sig.

Sen är det något om kärleken, som aldrig kommer fram, en ledsamhet över något som förstördes. Och allt ska vara kärlek – men det finns ingen kärlek. Till sonen förvisso, en kärlek till sig själv. Men allt blir inte kärlek. Kanske att det är en känsla av skuld.

Känslan av ensamhet och hopplöshet är stark – först efter ett par dagar verkar det som att bokens olika sidor tränger fram. En del av mig säger att han är självömkande, han hade ett liv som han förnedrade – hade arbete, skrev – sen förstörde han allt igen. Resultatet är att han blir en ickeperson på Yarden. Men naturligtvis: han var ensam, så fruktansvärt ensam, och oälskad – så därför blir relationen till sonen så intressant. Han tycks onekligen inse att en frånvarande förälder kan leda till avgrundsdjupa besvär – och han valde. Texten är ifrågasättande på många olika plan – det finns en skavande plåga som släpar i bakgrunden. Men är det sant, är det ärligt? Det ligger en hinna över allt – det är någon fråga som inte ställs – det är något som inte tränger fram, det är något i all denna ärlighet, nakenhet, som ändå förblir dolt. Kanske att det är en fråga han borde ställa till sig själv? Kanske att det inte hör dit.

Och stundtals är det vackert. Så vackert.

Bokrecension: Jonathan Franzen – Tillrättalägganden

13 februari, 2012

Bokrecension: Jonathan Franzen – Tillrättalägganden

Jonathan Franzen. Det är kanske inte så mycket mer att skriva om Tillrättalägganden – det räcker med namnet. Det är lätt att tro att Jonathan Franzens böcker handlar om mycket, människan, samhållet, livet som det ter sig, livet som det är – i själva verket blir böckerna troligtvis långa, mångfacetterade och innehållsrika av den enkla anledningen att han inte kan sluta skriva.

Jonathan Franzen: krampaktiga familjeförhållanden som vittrar sönder, men som inte löses upp – familjen stretar på och ingen blir lycklig och ingen får ro och någon normalitet eller något som liknar genuin glädje uppstår inte. Och det är även nu lätt att tro att Jonathan Franzen faktiskt beskriver något som av vissa säkert uppfattas som befriande; att han skriver om en familj som inte är helt funktionsduglig. Men allt eftersom Franzen etablerar skevheter hos familjen fasas den även in i den värld som de facto ständigt finns runt om kring och då framstår just det amerikanska samhället som rätt normalt. Jonathan Franzens dysfunktionella familj kanske snarare är ett undantag än norm. Som litterär fantasi är det fantastiskt att läsa, men verkligheten eller en världslig sanning går inte att hitta. På Brombergs förlags sida står det att Jonathan Franzen är en mästerlig skildrare av det amerikanska samhället. Vilket han inte på något sätt är, han är mycket bra på att skriva, men det finns inget specifikt amerikanskt, kanske något litet i undertonerna, i Tillrättalägganden som inte går att applicera på andra kulturer. Kanske är det mest uppenbara hans förkärlek att skriva in kommentarer om tjocka och dumma amerikaner som inte bor på östkusten. Men det är inte ett typiskt Amerika som skildras utan kanske en del, eller en nyans.

Men familjen är trasig, mycket är besvärligt, det är både lätt och svårt att leva, framgång och misslyckanden, glädje och besvikelse – men med Jonathan Franzens omisskännliga sätt att beskriva och demontera en redan från börja infekterad familjesituation. Alla är skeva och det är sällan någon gör rätt, det är en långsammalande kvarn, med tyngd mals familjen ner men det går mycket långsamt. Så långsamt att räddningen sällan går att finna. Och så är det mycket tyst mellan familjemedlemmarna, det som borde sägas blir aldrig sagt.

Jonathan Franzens Tillrättalägganden är, det gäller även för Frihet, mot slutet nästan krampaktig, att ord läggs på ord, berättelsen bara fortsätter utan egentligt syfte. Det gäller liksom att krama ut det sista, vrida det hela ett varv till innan det är dags att sluta.

Sen är det två helt andra saker som känns märkliga, och det är översättarens vana att skriva dom, (dom), vilket bryter av mot resten av texten. Vidare har Jonathan Franzen eller översättaren lyckats blanda ihop de baltiska staterna, och placerat Litauen, som ligger längst söder ut, mellan Finland och Lettland (och missat Estland).

Kivik Art Centre – Ulf Lundell

9 december, 2011

Kivik Art Centre – Ulf Lundell:

KONSTVANDALEN/TÖLPEN/KONSTNÄREN: ULF LUNDELL

För min del kommer jag aldrig att läsa en bok till eller igen av HONOM (Ulf Lundell), till det yttersta undvika att lyssna på HANS (Ulf Lundells) musik och att någonstans se hans tavlor är kanske ingen större risk – men hur som helst är det hög tid att ta avstånd från en person som på ett ytterst själviskt och osolidariskt sätt försöker frånta så många människor en konstupplevelse utöver det vanliga, för en fåfäng vinnings skull.

Från att på många sätt verkligen uppskatta HANS (Ulf Lundell) böcker blir det som omöjligt att fortsättningsvis ta till sig någonting som helst som den ”MANNEN” (Ulf Lundell) har skapat eller kommer att skapa – inte en enda bok till ska jag läsa och jag ska högt och tydligt förklara för alla som någonsin kommer att beröra HONOM (Ulf Lundell) att HAN (Ulf Lundell) inte på något sätt är värdig att uppmärksammas, läsas eller lyssnas till. Naturligtvis gäller detta endast om de verkligen tvingas till att riva ett av Sveriges mest intressant och överväldigande konstverk – överlever Kivik Art Centre oerhört intressanta konstverk är jag beredd att läsa Jack igen, kanske något till.

Rörelsen upp genom betongen är en märklig och mäktig upplevelse, det är trångt mörkt fuktigt, farligt, svindlande, det börjar snart ljusna – oerhört vackert. Ett helt liv på några trappsteg, en känsla av allt som gör dig till människa. Liv i samspel med naturen.

I allt detta kommer HAN (Ulf Lundell) och tror att folk går upp i konstverket för att titta på HONOM (Ulf Lundell) – hotar med att flytta – som om någon på allvar är intresserad. För det är väl ingen som bryr som om HONOM (Ulf Lundell) när de kommer upp – och hade det inte varit för  HANS (Ulf Lundells) själsligt fattiga gnäll hade väldigt få fått reda på att HAN (Ulf Lundell) har hus där – men det kanske var vad HAN (Ulf Lundell) ville ha – lite uppmärksamhet på äldre dagar.

HANS (Ulf Lundells) konstnärliga handling är inte att förringa – men om det stör HANS (Ulf Lundells) ”avskildhet” kanske HAN  (Ulf LUndell) inte borde flytta till en plats som är näst intill helt platt och med insyn från alla håll, oberoende av tornet, vägar och åkrar – öppna landskap. Och kanske inte satsa så hårt på att bli känd – inte ägna sitt liv åt att visa upp sig, få uppmärksamhet.

Om HAN (Ulf Lundell) får som HAN (Ulf Lundell) vill kommer Kivik Art Centre tvingas till att riva detta konstverk.  Och Kivik Art Centre förtjänar så mycket bättre än att bli hunsade av en enda själlös person – HAN (Ulf Lundell) förstör för så många för att vinna så lite. Så mycket för HANS (Ulf Lundell) solidaritet, vänstermentalitet – klassisk österlenvänster – nu är han rik och struntar i allt och alla utom sitt eget välbefinnande. HAN (Ulf Lundell) har tappat bort sig själv i detta.

SvD och DN skriver lite kort om det, alldeles för kort:

DN om Kivik Art Centre/ Ulf Lundell

Svd om Kivik Art Centre/ Ulf Lundell

Artur Lundkvist – samlade verk – från början till slut

29 november, 2011

Eftersom jag har fått ärva en hel samling, Artur Lundkvists samlade verk, tänkte jag att det vore intressant att försöka läsa mig igenom allt han skrivit, och naturligtvis skriva något om texterna. Kanske att det kommer att ta tid men jag är övertygad om att det finns något fantastiskt i Artur Lundkvists böcker och det är vad vill jag gärna undersöka.

Tanken är att läsa samtliga verk, i tur och ordning, och detta är ordningen:

 

Glöd 1928 (dikter)

Naket liv 1929 (dikter)

Jordisk prosa 1930

Svart stad 1930 (dikter)

Atlantvind 1932 (essäer)

Vit man 1932 (dikter)

Negerkust 1933 (reseskildring)

Floderna flyter mot havet 1934 (roman)

Himmelsfärd 1935 (noveller)

Drakblod 1936 (reseskildring)

Nattens broar 1936 (dikter)

Sirensång 1937 (dikter)

Eldtema 1939 (prosadikter)

Ikarus’ flykt 1939 (essäer)

Vandrarens träd 1941 (noveller)

Diktare och avslöjare i Amerikas nya litteratur 1942 (essäer)

Korsväg 1942 (dikter)

Dikter mellan djur och gud 1944 (dikter)

Skinn över sten 1947 (dikter)

Fotspår i vattnet 1949 (dikter)

Negerland 1949 (reseskildring)

Indiabrand 1950 (reseskildring)

Malinga 1952 (noveller)

Vallmor från Taschkent 1952 (reseskildring)

Spegel för dag och natt 1953 (noveller)

Darunga, eller Varginnans mjölk 1954 (roman)

Liv som gräs 1954 (dikter)

Den förvandlade draken 1955 (reseskildring)

Vindrosor, moteld 1955 (dikter)

Vindingevals 1956 (roman)

Berget och svalorna 1957 (noveller)

Vulkanisk kontinent 1957 (reseskildring)

Poeter i profil 1958 (essäer)

Ur en befolkad ensamhet 1958 (roman)

Komedi i Hägerskog 1959 (roman)

Utsikter över utländsk prosa 1959 (essäer)

Det talande trädet 1960 (prosadikter)

Orians upplevelser 1960 (roman)

Agadir 1961 (dikt)

Berättelser för vilsekomna 1961 (noveller)

Ögonblick och vågor 1962 (dikter)

Sida vid sida 1962 (noveller)

Drömmar i ovädrens tid 1963 (noveller)

Från utsiktstornet 1963 (essäer)

Hägringar i handen 1964 (reseskildring)

Texter i snön 1964 (dikter)

Sällskap för natten 1965 (noveller)

Så lever Kuba 1965 (reseskildring)

Självporträtt av en drömmare med öppna ögon 1966 (självbiografi)

Mörkskogen 1967 (prosalyrik)

Brottställen 1968 (aforismer)

Snapphanens liv och död 1968 (roman)

Besvärjelser till tröst 1969 (dikter)

Historier mellan åsarna 1969 (noveller)

Utflykter med utländska författare 1969 (essäer)

Himlens vilja 1970 (om Djingis Khan)

Långt borta, mycket nära 1970 (prosalyrik)

Antipodien 1971 (reseskildring/noveller)

Tvivla, korsfarare! 1972 (roman)

Lustgårdens demoni 1973 (prosalyrik)

Läsefrukter 1973 (essäer)

Fantasins slott och vardagens stenar 1974 (prosalyrik)

Livsälskare, svartmålare 1974 (om Francisco de Goya)

Världens härlighet 1975 (prosalyrik)

Krigarens dikt 1976 (om Alexander den store)

Flykten och överlevandet 1977 (prosalyrik)

Sett i det strömmande vattnet 1978 (prosalyrik)

Slavar för Särkland 1978 (roman)

Fantasi med realism 1979 (essäer)

Utvandring till paradiset 1979 (roman)

Skrivet mot kvällen 1980 (prosalyrik)

Babylon, gudarnas sköka 1981 (roman)

Sinnebilder 1982 (prosalyrik)

Färdas i drömmen och föreställningen 1984 (prosalyrik)

Märklig situation i Baltikum: Jonathan Franzen – Tillrättalägganden

29 november, 2011

Jonathan Franzen – Tillrättalägganden

Ungefär en tredjedel in i boken Tillrättalägganden av Jonathan Franzen krävs ett tillrättaläggande av en liten men besynnerlig detalj. Som författare har Jonathan Franzen full frihet att beskriva en sanning på precis det sätt han själv önskar men det blir märkligt när det annars så detaljerade innehållet helt onödigt inte är lika träffsäkert.

Det är inte säkert huruvida det är ett avsiktligt misstag, översättarens misstag eller hederlig amerikansk ignorans – hur som helst, och oavsett avsikt, det lustiga är att det är ett rätt ovidkommande fel men som på något sätt beskriver just ett ointresse och slapphet som inte stämmer överens med resten av Jonathan Franzens bok. Hans misstag (eller avsiktliga förvrängning) är att han beskriver Litauen som ett grannland med Lettland och Finland. Så antingen har Jonathan Franzen tagit fel på Estland och Litauen, eller så har han aldrig sett på en karta över området. Och det kanske är det som är mest irriterande; att det är en så enkel sak att undersöka, att ta reda på.

Från norr till söder:

Verklighet: Finland – Estland – Lettland – Litauen

I Tillrättalägganden: Finland – Litauen – Lettland

Jonathan Franzen har tagit reda på Litauens huvudstad men inte landets geografiska placering. Och nu är det uppenbart att det hela egentligen är en liten sak, men av en författare som Jonathan Franzen borde det vara möjligt att kräva mer (om det nu inte är översättarens problem). Sen är det en hel del annat i detta avsnitt som är besynnerligt men det här är ett så typiskt och roligt misstag!

Böcker att läsa igen: P.O. Enquist – Legionärerna

16 november, 2011

P.O. Enquist – Legionärerna

P.O. Enquists roman, historieroman, Legionärerna avhandlar det brutala svenska sveket mot de flyktingar från Baltikum som hade flytt till Sverige för att undkomma Sovjetunionen och kommunistterrorn. De ville helt enkelt leva.

P.O. Enquists Legionärerna beskriver händelseförloppet i stora drag samtidigt detaljnivån är hög och P.O. Enquist är en enastående författare, det är kanske i denna form han kommer som mest till rätta, Legionärerna är en riktigt bra bok.

Vad som dock är otroligt sorgligt är hur omedveten P.O. Enquist tycks vara, som att det uppenbara i att folk flyr från Sovjetunionen inte är skäl nog att inse allvaret, P.O. Enquist beskriver flyktingarnas skräck som något infantilt och omotiverat. Men det är väl rätt så typiskt för den svenska vänstern, att vara historielös och selektiv vad gäller kommunismens brott.

%d bloggare gillar detta: