Hoppa till innehåll

Bokrecension: Tomas Bannerhed – Korparna

21 april, 2012

Bokrecension: Tomas Bannerhed – Korparna

Alldeles uppenbart en fantastisk bok. Men också typisk. Glesbygdsmissär är på något sätt alltid gångbart. Få förblir oberörda. Och det är egentligen det enda irriterande: att det är så typiskt Sverige att hylla allt som är klassmotsättning, glesbygd, socialrealistiskt eller allt vad det nu kan vara. Men det har mindre med boken i sig att göra. Ingen skuld skall falla över Tomas Bannerheds Korparna.

Med det sagt blir det enklare.

Varje stycke är ett litet konstverk. Människorna, längtan, oron – faderns galenskap, återhållsamt och krampaktigt – andnöd, och så okomplicerat. Det finns en klar och enkel tydlighet – en berättelse, okomplicerat och ändå sammansatt.

Det är i naturen som berättelsen blir poetisk, fåglarna, marken, vinden som skapat familjen och allt det goda med det onda. Och inte minst övergången från jordbruk till något annat är fantastiskt. Det behövs inga höga toner att locka och pocka med – de subtila detaljerna är övertygande i nästan alla lägen. Kanske att förälskelsens(flickan som pojken blir förälskad i) far är en aningens typisk kontrast, med en drink och klassisk musik – men det spelar ingen roll, det är säkert en sanning någonstans.

Pojken liv eller i takt med att han blir äldre ökar ansvaret att förvalta ett arv han inte vill befatta sig med. Om han tar avstånd sviker han allt hans förfäder arbetat för, som om den insatsen vore utan anledning – men han kan inte bli självförsörjande bonde i en värld där allt annat lockar. Kluvenheten, livsvalen, besvikelse och hopp över och om en framtid. Alla stora frågor sammanflätade i ett beslut om en fortsättning – leva och dö på gården eller leva.

Vissa meningar är så vackra att jag nästan blir ledsen över att jag snart kommer att glömma dem. Små fragment av verklighet beskrivna utan tvekan och med en skör exakthet.

Korparna är en bok som det kommer kännas fullständigt naturligt att läsa igen – om ett tag, när det är dags att läsa något sagolikt.

Bokrecension: Kristian Lundberg – Och allt ska vara kärlek

20 april, 2012

Bokrecension: Kristian Lundberg – Och allt ska vara kärlek

Han är tillbaka på Yarden, i tanken, beskriver sina misstag och funderar över relationen till sig själv, till andra och kärleken. Från barndom till vuxenhet. Från ett liv till ett annat. Människor i hans närhet dör. Han är stundtals själv mer död än levande.

Däremot är det något som stör – det är det att han lämnar Yarden, bara går – han skriver att han är en del av det. Men det är han inte. Han valde att trasa sönder sitt liv. Flyktingarna flydde från döden – han sökte vägen bort från livet. De andra på Yarden är där för att de ville överleva: LEVA, han hamnade där för att han valde att trasa sönder sitt liv.

Kanske att det är en klasskildring, Kristian Lundberg vill lyfta något, en röst för de papperslösa, de vaga och inhuman anställningsformerna – flyktingar utan möjlighet. Och där står han, som är där för att valde bort livet och undrar vad han är för människa. Det är något i tonen som inte stämmer – dissonans. Dragen av idealism är mer centrerade mot honom själv, hans öde är i slutändan det som tar över trots att det på ytan verkar som att han berättar de andras öde, de som på allvar inte kan värja sig.

Sen är det något om kärleken, som aldrig kommer fram, en ledsamhet över något som förstördes. Och allt ska vara kärlek – men det finns ingen kärlek. Till sonen förvisso, en kärlek till sig själv. Men allt blir inte kärlek. Kanske att det är en känsla av skuld.

Känslan av ensamhet och hopplöshet är stark – först efter ett par dagar verkar det som att bokens olika sidor tränger fram. En del av mig säger att han är självömkande, han hade ett liv som han förnedrade – hade arbete, skrev – sen förstörde han allt igen. Resultatet är att han blir en ickeperson på Yarden. Men naturligtvis: han var ensam, så fruktansvärt ensam, och oälskad – så därför blir relationen till sonen så intressant. Han tycks onekligen inse att en frånvarande förälder kan leda till avgrundsdjupa besvär – och han valde. Texten är ifrågasättande på många olika plan – det finns en skavande plåga som släpar i bakgrunden. Men är det sant, är det ärligt? Det ligger en hinna över allt – det är någon fråga som inte ställs – det är något som inte tränger fram, det är något i all denna ärlighet, nakenhet, som ändå förblir dolt. Kanske att det är en fråga han borde ställa till sig själv? Kanske att det inte hör dit.

Och stundtals är det vackert. Så vackert.

Bokrecension: Jonathan Franzen – Tillrättalägganden

13 februari, 2012

Bokrecension: Jonathan Franzen – Tillrättalägganden

Jonathan Franzen. Det är kanske inte så mycket mer att skriva om Tillrättalägganden – det räcker med namnet. Det är lätt att tro att Jonathan Franzens böcker handlar om mycket, människan, samhållet, livet som det ter sig, livet som det är – i själva verket blir böckerna troligtvis långa, mångfacetterade och innehållsrika av den enkla anledningen att han inte kan sluta skriva.

Jonathan Franzen: krampaktiga familjeförhållanden som vittrar sönder, men som inte löses upp – familjen stretar på och ingen blir lycklig och ingen får ro och någon normalitet eller något som liknar genuin glädje uppstår inte. Och det är även nu lätt att tro att Jonathan Franzen faktiskt beskriver något som av vissa säkert uppfattas som befriande; att han skriver om en familj som inte är helt funktionsduglig. Men allt eftersom Franzen etablerar skevheter hos familjen fasas den även in i den värld som de facto ständigt finns runt om kring och då framstår just det amerikanska samhället som rätt normalt. Jonathan Franzens dysfunktionella familj kanske snarare är ett undantag än norm. Som litterär fantasi är det fantastiskt att läsa, men verkligheten eller en världslig sanning går inte att hitta. På Brombergs förlags sida står det att Jonathan Franzen är en mästerlig skildrare av det amerikanska samhället. Vilket han inte på något sätt är, han är mycket bra på att skriva, men det finns inget specifikt amerikanskt, kanske något litet i undertonerna, i Tillrättalägganden som inte går att applicera på andra kulturer. Kanske är det mest uppenbara hans förkärlek att skriva in kommentarer om tjocka och dumma amerikaner som inte bor på östkusten. Men det är inte ett typiskt Amerika som skildras utan kanske en del, eller en nyans.

Men familjen är trasig, mycket är besvärligt, det är både lätt och svårt att leva, framgång och misslyckanden, glädje och besvikelse – men med Jonathan Franzens omisskännliga sätt att beskriva och demontera en redan från börja infekterad familjesituation. Alla är skeva och det är sällan någon gör rätt, det är en långsammalande kvarn, med tyngd mals familjen ner men det går mycket långsamt. Så långsamt att räddningen sällan går att finna. Och så är det mycket tyst mellan familjemedlemmarna, det som borde sägas blir aldrig sagt.

Jonathan Franzens Tillrättalägganden är, det gäller även för Frihet, mot slutet nästan krampaktig, att ord läggs på ord, berättelsen bara fortsätter utan egentligt syfte. Det gäller liksom att krama ut det sista, vrida det hela ett varv till innan det är dags att sluta.

Sen är det två helt andra saker som känns märkliga, och det är översättarens vana att skriva dom, (dom), vilket bryter av mot resten av texten. Vidare har Jonathan Franzen eller översättaren lyckats blanda ihop de baltiska staterna, och placerat Litauen, som ligger längst söder ut, mellan Finland och Lettland (och missat Estland).

Kivik Art Centre – Ulf Lundell

9 december, 2011

Kivik Art Centre – Ulf Lundell:

KONSTVANDALEN/TÖLPEN/KONSTNÄREN: ULF LUNDELL

För min del kommer jag aldrig att läsa en bok till eller igen av HONOM (Ulf Lundell), till det yttersta undvika att lyssna på HANS (Ulf Lundells) musik och att någonstans se hans tavlor är kanske ingen större risk – men hur som helst är det hög tid att ta avstånd från en person som på ett ytterst själviskt och osolidariskt sätt försöker frånta så många människor en konstupplevelse utöver det vanliga, för en fåfäng vinnings skull.

Från att på många sätt verkligen uppskatta HANS (Ulf Lundell) böcker blir det som omöjligt att fortsättningsvis ta till sig någonting som helst som den ”MANNEN” (Ulf Lundell) har skapat eller kommer att skapa – inte en enda bok till ska jag läsa och jag ska högt och tydligt förklara för alla som någonsin kommer att beröra HONOM (Ulf Lundell) att HAN (Ulf Lundell) inte på något sätt är värdig att uppmärksammas, läsas eller lyssnas till. Naturligtvis gäller detta endast om de verkligen tvingas till att riva ett av Sveriges mest intressant och överväldigande konstverk – överlever Kivik Art Centre oerhört intressanta konstverk är jag beredd att läsa Jack igen, kanske något till.

Rörelsen upp genom betongen är en märklig och mäktig upplevelse, det är trångt mörkt fuktigt, farligt, svindlande, det börjar snart ljusna – oerhört vackert. Ett helt liv på några trappsteg, en känsla av allt som gör dig till människa. Liv i samspel med naturen.

I allt detta kommer HAN (Ulf Lundell) och tror att folk går upp i konstverket för att titta på HONOM (Ulf Lundell) – hotar med att flytta – som om någon på allvar är intresserad. För det är väl ingen som bryr som om HONOM (Ulf Lundell) när de kommer upp – och hade det inte varit för  HANS (Ulf Lundells) själsligt fattiga gnäll hade väldigt få fått reda på att HAN (Ulf Lundell) har hus där – men det kanske var vad HAN (Ulf Lundell) ville ha – lite uppmärksamhet på äldre dagar.

HANS (Ulf Lundells) konstnärliga handling är inte att förringa – men om det stör HANS (Ulf Lundells) ”avskildhet” kanske HAN  (Ulf LUndell) inte borde flytta till en plats som är näst intill helt platt och med insyn från alla håll, oberoende av tornet, vägar och åkrar – öppna landskap. Och kanske inte satsa så hårt på att bli känd – inte ägna sitt liv åt att visa upp sig, få uppmärksamhet.

Om HAN (Ulf Lundell) får som HAN (Ulf Lundell) vill kommer Kivik Art Centre tvingas till att riva detta konstverk.  Och Kivik Art Centre förtjänar så mycket bättre än att bli hunsade av en enda själlös person – HAN (Ulf Lundell) förstör för så många för att vinna så lite. Så mycket för HANS (Ulf Lundell) solidaritet, vänstermentalitet – klassisk österlenvänster – nu är han rik och struntar i allt och alla utom sitt eget välbefinnande. HAN (Ulf Lundell) har tappat bort sig själv i detta.

SvD och DN skriver lite kort om det, alldeles för kort:

DN om Kivik Art Centre/ Ulf Lundell

Svd om Kivik Art Centre/ Ulf Lundell

Artur Lundkvist – samlade verk – från början till slut

29 november, 2011

Eftersom jag har fått ärva en hel samling, Artur Lundkvists samlade verk, tänkte jag att det vore intressant att försöka läsa mig igenom allt han skrivit, och naturligtvis skriva något om texterna. Kanske att det kommer att ta tid men jag är övertygad om att det finns något fantastiskt i Artur Lundkvists böcker och det är vad vill jag gärna undersöka.

Tanken är att läsa samtliga verk, i tur och ordning, och detta är ordningen:

 

Glöd 1928 (dikter)

Naket liv 1929 (dikter)

Jordisk prosa 1930

Svart stad 1930 (dikter)

Atlantvind 1932 (essäer)

Vit man 1932 (dikter)

Negerkust 1933 (reseskildring)

Floderna flyter mot havet 1934 (roman)

Himmelsfärd 1935 (noveller)

Drakblod 1936 (reseskildring)

Nattens broar 1936 (dikter)

Sirensång 1937 (dikter)

Eldtema 1939 (prosadikter)

Ikarus’ flykt 1939 (essäer)

Vandrarens träd 1941 (noveller)

Diktare och avslöjare i Amerikas nya litteratur 1942 (essäer)

Korsväg 1942 (dikter)

Dikter mellan djur och gud 1944 (dikter)

Skinn över sten 1947 (dikter)

Fotspår i vattnet 1949 (dikter)

Negerland 1949 (reseskildring)

Indiabrand 1950 (reseskildring)

Malinga 1952 (noveller)

Vallmor från Taschkent 1952 (reseskildring)

Spegel för dag och natt 1953 (noveller)

Darunga, eller Varginnans mjölk 1954 (roman)

Liv som gräs 1954 (dikter)

Den förvandlade draken 1955 (reseskildring)

Vindrosor, moteld 1955 (dikter)

Vindingevals 1956 (roman)

Berget och svalorna 1957 (noveller)

Vulkanisk kontinent 1957 (reseskildring)

Poeter i profil 1958 (essäer)

Ur en befolkad ensamhet 1958 (roman)

Komedi i Hägerskog 1959 (roman)

Utsikter över utländsk prosa 1959 (essäer)

Det talande trädet 1960 (prosadikter)

Orians upplevelser 1960 (roman)

Agadir 1961 (dikt)

Berättelser för vilsekomna 1961 (noveller)

Ögonblick och vågor 1962 (dikter)

Sida vid sida 1962 (noveller)

Drömmar i ovädrens tid 1963 (noveller)

Från utsiktstornet 1963 (essäer)

Hägringar i handen 1964 (reseskildring)

Texter i snön 1964 (dikter)

Sällskap för natten 1965 (noveller)

Så lever Kuba 1965 (reseskildring)

Självporträtt av en drömmare med öppna ögon 1966 (självbiografi)

Mörkskogen 1967 (prosalyrik)

Brottställen 1968 (aforismer)

Snapphanens liv och död 1968 (roman)

Besvärjelser till tröst 1969 (dikter)

Historier mellan åsarna 1969 (noveller)

Utflykter med utländska författare 1969 (essäer)

Himlens vilja 1970 (om Djingis Khan)

Långt borta, mycket nära 1970 (prosalyrik)

Antipodien 1971 (reseskildring/noveller)

Tvivla, korsfarare! 1972 (roman)

Lustgårdens demoni 1973 (prosalyrik)

Läsefrukter 1973 (essäer)

Fantasins slott och vardagens stenar 1974 (prosalyrik)

Livsälskare, svartmålare 1974 (om Francisco de Goya)

Världens härlighet 1975 (prosalyrik)

Krigarens dikt 1976 (om Alexander den store)

Flykten och överlevandet 1977 (prosalyrik)

Sett i det strömmande vattnet 1978 (prosalyrik)

Slavar för Särkland 1978 (roman)

Fantasi med realism 1979 (essäer)

Utvandring till paradiset 1979 (roman)

Skrivet mot kvällen 1980 (prosalyrik)

Babylon, gudarnas sköka 1981 (roman)

Sinnebilder 1982 (prosalyrik)

Färdas i drömmen och föreställningen 1984 (prosalyrik)

Märklig situation i Baltikum: Jonathan Franzen – Tillrättalägganden

29 november, 2011

Jonathan Franzen – Tillrättalägganden

Ungefär en tredjedel in i boken Tillrättalägganden av Jonathan Franzen krävs ett tillrättaläggande av en liten men besynnerlig detalj. Som författare har Jonathan Franzen full frihet att beskriva en sanning på precis det sätt han själv önskar men det blir märkligt när det annars så detaljerade innehållet helt onödigt inte är lika träffsäkert.

Det är inte säkert huruvida det är ett avsiktligt misstag, översättarens misstag eller hederlig amerikansk ignorans – hur som helst, och oavsett avsikt, det lustiga är att det är ett rätt ovidkommande fel men som på något sätt beskriver just ett ointresse och slapphet som inte stämmer överens med resten av Jonathan Franzens bok. Hans misstag (eller avsiktliga förvrängning) är att han beskriver Litauen som ett grannland med Lettland och Finland. Så antingen har Jonathan Franzen tagit fel på Estland och Litauen, eller så har han aldrig sett på en karta över området. Och det kanske är det som är mest irriterande; att det är en så enkel sak att undersöka, att ta reda på.

Från norr till söder:

Verklighet: Finland – Estland – Lettland – Litauen

I Tillrättalägganden: Finland – Litauen – Lettland

Jonathan Franzen har tagit reda på Litauens huvudstad men inte landets geografiska placering. Och nu är det uppenbart att det hela egentligen är en liten sak, men av en författare som Jonathan Franzen borde det vara möjligt att kräva mer (om det nu inte är översättarens problem). Sen är det en hel del annat i detta avsnitt som är besynnerligt men det här är ett så typiskt och roligt misstag!

Böcker att läsa igen: P.O. Enquist – Legionärerna

16 november, 2011

P.O. Enquist – Legionärerna

P.O. Enquists roman, historieroman, Legionärerna avhandlar det brutala svenska sveket mot de flyktingar från Baltikum som hade flytt till Sverige för att undkomma Sovjetunionen och kommunistterrorn. De ville helt enkelt leva.

P.O. Enquists Legionärerna beskriver händelseförloppet i stora drag samtidigt detaljnivån är hög och P.O. Enquist är en enastående författare, det är kanske i denna form han kommer som mest till rätta, Legionärerna är en riktigt bra bok.

Vad som dock är otroligt sorgligt är hur omedveten P.O. Enquist tycks vara, som att det uppenbara i att folk flyr från Sovjetunionen inte är skäl nog att inse allvaret, P.O. Enquist beskriver flyktingarnas skräck som något infantilt och omotiverat. Men det är väl rätt så typiskt för den svenska vänstern, att vara historielös och selektiv vad gäller kommunismens brott.

Böcker att läsa igen: Olof Lagercrantz – Strindberg

15 november, 2011

Olof Lagercrantz – Strindberg

Olof Lagercrantz skriver en mycket omfattande biografi om August Strindberg, från barndomen till döden – och allt däremellan. De stora händelserna i Strindbergs liv är naturligtvis med och detta sammankopplat med små fragmentariska händelser, fotografier, teckningar och Strindbergs personliga reflektioner gör att det blir väldigt omfattande och uttömmande. Det är hela Strindbergs liv.

 

Bokrecension: Jonathan Franzen – Frihet

15 november, 2011

Jonathan Franzen – Frihet

Familjen Berglund; pappan försvinner in i en slag existentiell dimma, mamman upphör att vara och barnen som på olika sätt gör uppror på ett rätt subtilt sätt. Ingen tycker egentligen om varandra men de vet inte varför och därför fortsätter de att vara familj. Men där andra författare lyckas beskriva kärleken och tristes, undflyende liv, på ett sätt som är gripande och medryckande, skriver Jonathan Franzen omständligt och stundtals uttråkande – hellre många ord än få, som att mängden ord är avgörande och inte specifikt vilka.

Framför allt är Jonathan Franzens Frihet en otroligt lång och sävlig berättelse om egentligen ingenting. Det är något farsartat över det hela, en tragikomisk berättelse där tonen inte är överdriven för att förtydliga något, utan överdriften uppstår i avsaknad av förmågan att vara allvarlig på riktigt. Karaktärerna och händelserna blir ytterligheter – det blir på något sätt inte trovärdigt, samtidigt som Jonathan Franzen anstränger sig för att hitta ett trovärdigt uttryck. Och längden, längden är som en berusad persons repetitiva och malande förklaringar om ingenting. Trots att kanske Frihet skulle kunna vinna på att inte fortsätta i all evighet, som att boken egentligen hade kunnat sluta någonstans halvvägs, är det värt för de positiva fragmentens skull att läsa Frihet. Det är inte den stora amerikanska romanen som vissa vill göra gällande – det är en alldeles för stor roman i största allmänhet.

Därmed inte sagt att det inte är en läsvärd bok, för Frihet förtjänar verkligen att läsas. Trots att språket och upplägget är massivt och långrandigt är det konsekvent utfört och det går med viss välvilja att se det som en del av bokens karaktär, ett medvetet drag. Och det går att vända på det hela genom att lura sig själv till att det är värt resan att ha läst Frihet. Problemet är att allt ryms, det är inte ett problem, men det är som att inget riktigt blir på allvar, kärlek, otrohet, besvikelse, föräldraskap, ungdomsproblem, miljöproblem, politik, att växa upp, grannsämja, litteratur, fåglar, karriär, vänskap, svek… det sammanhållande temat: livet, eller ett slags liv.

Friheten kan stå för frihet att göra vad du vill, att valmöjligheterna omöjliggör lyckan då det alltid finns alternativ som är bättre. Du är fri att göra vad du vill – men därmed begränsas även livsutrymmet eftersom inget blir viktigt eller värt att anstränga sig för. Och den där apatin och familjen Berglunds självsvåldiga beteende beskriver Jonathan Franzen väldigt bra. Jonathan Franzen är en fantastisk hantverkare men kanske inte en elegant och emotionell sådan.

Bokrecension: David Nicholls – En dag

22 september, 2011

David Nicholls – En dag

Att En dag hyllas på flera håll och kanter är kanske inte så märkligt men så fantastisk är den inte. För det första är det besvärande att Dexter är så i grunden osympatisk, Emma så trångsynt och självgod och hela historien är en enda lång meningslös strävan efter något de inte kan eller borde få: kärlek. Ty de två, Emma och Dexter, är inte på något sätt värda den kärlek de så länge längtade efter och detta eftersom de inte vågade från första början. De träffades en natt, och i början av boken verkar det som att de inte alls tycker om varandra men det framkommer mot slutet att de visst ville träffas igen och att de i själva verket var väldigt intresserade av varandra, men för rädda för att försöka. Vilket gör David Nichols, En dag, till en enda lång förnekelse av den kärläk de känner för varandra. Och hade deras kärlek hindrats av yttre faktorer, som deras respektive familjer hatar varandra, att han måste iväg ut i krig, eller någon annan yttre faktor, då fungerar det. Men det blir alldeles självklart redan tidigt i boken att de tvingas till ett liv ingen av dem vill leva enbart för att de inte vågar ge sig hän.

Och det är klart att det är många som tycker om den för den är lättläst, tillgänglig, allt serveras som vore det ett filmmanus (filmen kommer snart) men likväl är den irriterande. För David Nicholls skriver i onödiga omvägar. Det är rätt åt dem att Dexter förlorar allt i knark och alkohol, Emma får vad hon förtjänar när hon år ut och år in bor ihop med en värdelös komiker som är sunkig och inte vet att använda påslakan. Och det är klart att allt detta är dramaturgiska effekter men det är alldeles för uppenbart, det finns inget djup och ingen längtan – bara feghet. Och det är därför som det inte håller till slutet, det är därför det inte går att längta efter deras kärlek, de är helt enkelt inte värda att älska, det är inte värda kärleken. Deras kärlekshistoria är inte att ta på allvar, för att vinna den djupa starka litterära kärleken måste de inblandade vilja älska på allvar, på djupet, för all tid, i evigheters evighet, ovillkorligt.

Men som ytlig kärleksroman är den helt klart värd att uppmärksammas. Det är tänkt att den ska vara en roman där du som läsare ska hoppas på att de får varandra, du ska inse att de bara skadar varandra och du vill ändå att de ska få varandra, du ska irritera dig över att de väljer fel, inte säger sanningen, det är så enkelt ska du tänka, men de gör fel ändå. Det är så uppenbart att den är skriven utan tanke på kärleken som fenomen utan den är mer skriven för att genom teknik och olika grepp frammana något som liknar en kärleksroman – vilket den inte är.

Bokrecension: Paul Auster – Osynlig

21 september, 2011

Märkligt hur Paul Auster inte tycks kunna ta sig ur den onda cirkel han själv har förpassat sig till. Troligtvis är han inte alls medveten om att han skriver samma bok om och om igen eftersom ingen vågar säga det till honom. Paul Austers Osynlig är inte på något sätt en dålig bok; den är välskriven, väl avvägd, stundtals vacker men det är en oerhört typisk bok av Paul Auster. Osynlig följer den mall Paul Auster nu använt i flera böcker.

Naturligtvis är handlingen något annorlunda än i de andra böckerna, och han skriver in andra karaktärer, såklart, men själva helhetsintrycket blir samma som alltid. Att läsa Paul Auster slutar ofta med en slags känsla av osäkerhet, detta eftersom det inte riktigt går att greppa karaktärerna, det är svårt att gilla dem och det går inte riktigt heller att ogilla dem. Och det är inte helt självklart att den sanning som beskrivs nödvändigtvis är sann. Så det är mycket som är eller kan vara diffust. Och till slut skriver Paul Auster in sig själv på ett eller annat sätt.

I Osynlig märks en författare i bakgrunden som får huvudrollen, en man som är berömd och erkänd, det är en äldre man som oundvikligen för tankarna till Paul Auster.

Adam Walker träffar Borne och hans flickvän Margot och det uppstår förvecklingar dem emellan. Det är del ett. I del två träder det så typiskt Austeriska fram och det är en författare som läser ett brev från Adam Walker. Som i brevet berättar om sitt liv genom ett bokmanus. Och sen följer en diskussion om hur Walker ska fortsätta skriva boken om sig själv. Han får hjälp av författaren som inte ger något råd egentligen, perspektivet förskjuts och sen är boken slut. Allt klart och det är klart bra. Men på något sätt fantasilöst.

Så återigen har Paul Auster skrivit en bok om egentligen ingenting, om allt, det är diffust och snårigt, rakt och enkelt, om en ensam man, eller ensamhet, som förvisso har familj men den är distanserad, och en stor del av handlingen utspelar sig i New York, det är en ung man, någon slags kärlek, sen kommer den äldre författaren in. Paul Auster skriver snart in själva skrivprocessen, metaskriverier, nya angreppssätt, diskussion om boken du läser. Och det är sagolikt irriterande att upptäcka Paul Auster utan kläder, för nu har han drivit sitt metaskriveri så pass långt att det blir långtråkigt, det är redan gjort och inget annat förväntas av honom. Vilket dessvärre medför att hans författarskap blir lidande, runt runt runt, skriver han om sig själv/inte sig själv och det blir ingenting kvar förutom irritationen över att det inte händer något nytt. Det är samma stämning, det är vagt, aningens dunkelt och du måste ständigt se dig över axeln för det kan, kanske komma att hända något.

Men det finns sämre böcker, och Paul Auster är läsvärd, men innan du läser Paul Austers Osynlig så finns det oerhört många andra böcker att läsa. Och det är inte svårt att inse att det säkert finns människor som tycker om just Paul Austers stil, och att de inte förväntar sig något annat, att de inte hoppas på något annat, och det är gott och bra det med. Men det vore intressant att läsa något som ligger bortanför det förväntade.

Bokrecension: Björn Ranelid – Kniven i hjärtat

21 juli, 2011

Björn Ranelid – Kniven i hjärtat

Och vilket hjärta – det älskande, sårade, sönderskurna – allt är och inget syns, men det känns. Björn Ranelid när det är som bäst (förbluffande).

Alla dessa ord som svallar, meningar som upprepas som mantran, inget utelämnas. Texten är känslor och tankar.

Det är ingen vanlig bok, inte på något sätt, för en gång skull är upplevelsen av ärlighet stark. Sakta, mycket sakta, kommer sanningen fram, hur svartsjukan, den svarta sjukan, till slut tar över och livet, flera liv, trasas och försvinner.

Varje kväll flyger David över muren, till sina barn. Han är dömd till livstids fängelse. Ungefär så, men bättre börjar boken. Allt är redan definierat kring David men vi vet inte varför han blivit dömd till livstids fängelse.

Aspekterna rörande vad det är som gör denna bok så fascinerande är för mig inte helt enkelt att definiera. Björn Ranelid har ett fantastiskt språk, ibland är det verkligen överväldigande, så lätt men så vackert. Egentligen vill jag inte säga mer, men jag känner mig drabbad – av boken, texten, språket det är en massa som står still men är i ständig rörelse, allt är kärlek och allt är ondska. Alla förlorar till slut men läsupplevelsen är verkligen storartad.

Sonen kommer och besöker David i fängelset, så gör även författaren – den som skriver om mamman och pappan, barnen och hästarna, och som genom dennes ord inte låter allt försvinna.

Det är en mördare som sitter i fängelse, han tar sitt straff och tänker inte överklaga, han är väl medveten om vad han har gjort. Och länge undrar jag, även om jag kan ana, vad som ledde fram till det hela. Är det en förmildrande omständighet att han älskade? Men han mördade! Och han älskade, på allvar? Mord kan aldrig rättfärdigas men han älskade så. Det var hon som förstörde familjen inte han, eller så hade det inte behövt ske…

Hur som helst är jag förundrad över hur gripande en bekännelse kan vara och det är uppenbart att inget är svart och vitt. Kärleken är besvärlig och underbar. Livet kommer att slut, ingen vet hur. Alla stora frågor ryms i Kniven i hjärtat utan att det blir fåfängt eller långsökt. Björn Ranelid ska hyllas (verkligen hyllas) som den enastående författare han är, orden så välavvägda och han vågar skriva på ett sätt som är befriat från pretentioner, det är sanningen och verkligheten han beskriver.

Bokrecension: Inger Alfvén – s/y Glädjen

20 juli, 2011

Inger Alfvén – s/y Glädjen

Glädjen är en båt, en gul båt och det finns ingen som helst glädje på Glädjen när allt till slut blir som det blir. Egentligen är det en rätt tragisk bok rakt igenom och det är svårt att känna sympati för någon av karaktärerna. Sen är boken rakt igenom ansträngande eftersom det redan för början står klart att alla mår dåligt och en man och dennes son kommer att dö. De är redan döda. Sen visar det sig att en annan pojke är död. Papporna är besynnerliga och besatta av att segla. Mammorna är bara till för att inte vilja segla men ställer snällt upp.

Allt är märkligt. Inger Alfvéns s/y Glädjen ges ut mot slutet av skjuttiotalet och det märks på språket, detaljerna och på dialogen. Och det märks även på att kvinnorna hela tiden måste hålla tillbaka, att det är männen som bestämmer och kvinnorna ger efter med sammanbitna käkar. Männen får göra som de vill, på ett ungefär.

Familj No.1: Mister sitt barn och vill ut och segla, köper en båt som mannen i Familj No.2 har byggt (de tappade rodret), sonen dog på båten och mannen försvann.

Familj No.2: Mannen och kvinnan har en son tillsammans, kvinnan har en dotter sedan tidigare men som kallar mannen för pappa. Mannen är hysterisk och vill följa sin dröm om att segla över atlanten, bygger en båt helt maniskt och alla andra rättar sig efter honom. Ingen säger ifrån. Kvinnan suktar efter en annan man, som hon träffar men som snart försvinner.

Familj No.1: Har förlorat deras son, oklart varför. Mannen blir besatt av segla. Kvinnan är besatt av deras döde son. Letar febrilt efter ett liv. Hittar en man (samme man som frun i familj No.2 suktade efter) som snart försvinner. Hur som helst är det mest bara tragiskt, alla mår så fruktansvärt dåligt och gömmer det bakom seglingen, byggandet av segelbåten – ingen säger något på allvar, med allvar, allt bara segar sig framåt. Ingen vinner.

Det är smutsiga och besvärande relationer som beskrivs, och de beskrivs som att de på något sätt utgör vardagen för många. Hur det är med det är svårt att säga och det spelar ingen roll. Kvinnan i familj No.1 blir besatt av Familj No.2:s öde och börjar nysta i händelserna, och snart vill hon verkligen segla med båten där allt hände. s/y Glädjen är inte en kul bok, det är besvärligt att läsa den, vad Inger Alfvén vill med den är inte helt otydligt, relationer, segling och tragik.

Bokrecension: Richard Yates – Easter Parade

28 juni, 2011

Bokrecension: Richard Yates – Easter Parade

Orden faller hela tiden på plats, stämningen byggs upp allteftersom och den är stämningsfull och irriterande. Stämningsfull för Att Richard Yates lyckas med att beskriva en tillvaro som är besvärlig och förnedrande utan att den framstår som det. Irriterande för att jag läser en bok om ingenting, dumma korkade människor, som bara gör sig själva illa på ett omedvetet sätt.

Easter Parade handlar om två systrar, egentligen en splittrad familj, där två systrar uppfostras av ingen. Och deras liv blir helt olika en gifter sig tidigt och blir senare brutalt misshandlad, den andra liksom kväver sig själv till döds. Det är naturligtvis outhärdligt stundtals.

I slutändan är de kanske inte fullt så korkade och irriterande utan mänskliga och sårbara.

Richard Yates Easter Parade är en lättläst men svårläst och framkallar en kväljande känsla. Hela tiden ligger den möjliga lyckan framför dem. Precis som deras mamma – som ständigt flyttade för att få nytt jobb och levde på hoppet om att nästa flytt skulle ge dem den skjuts de behöver – inser de inte att situationen är hopplös. De lever och död.

Som i Revolutionary Road är det den odefinierbara nedåtgående spiralen som är själva kärnan i texten, den där stämningen av att läsaren inte egentligen borde fortsätta läsa för det kommer inte sluta på något bra sätt. Tillvaron är i ett konstant fall. Deras liv är utstakade. De kan inte kommunicera med andra. De sitter mitt emot varandra och ingen säger sanningen – och så nöts relationerna sönder, tystnaden är deras konversation. Easter Parade rör sig inte förortens desorienterade uppkomlingar utan i en lös koppling mellan storstad och landsbygd. I Revolutionary Road utgjorde boendet en central roll där karaktärerna direkt definierades av deras bostadsort och i Easter Parade är det likadant men annorlunda. Bostaden påverkar dem, och de skapar en personlighet som motsvarar deras boende. I storstaden lever hon fritt och flyktigt utan att någonsin riktigt känna sig hemma, den andra systern flyttar till ett stort men förfallet hus på landet och blir sakta men säkert ihjälslagen av hennes man.

Det är något av en förunderlig plåga att läsa Richard Yates, Easter Parade, eftersom allt är så bra rent litterärt, men karaktärerna är så bedrövliga. Det är verkligen med en slags skräckblandad förtjusning som jag läser Easter Parade, hela tiden vill jag sluta men det går inte, jag fastnar och dras sakta själv ner i misären.

 

 

Pris till minne av Sven Delblanc

13 juni, 2011

Delblancsällskapet presenterar ett nytt pris till minne av Sven Delblanc. Priset delas ut den 26 maj på Sven Delblancs födelsedag och alla medlemmar i Delblancsällskapet kan vara med och nominera författare.

Från Delblancsällskapets webbplats:

Sigrid Combüchen förste mottagare av Delblancpriset

Idag, den 18 maj 2011, offentliggjordes mottagaren av det första Delblancpriset. Det blev författarinnan Sigrid Combüchen. Priset är på 75 000 kr. Den 26 maj, på Sven Delblancs 80-årsdag, kommer det att delas ut i Trosalands kyrka i Vagnhärad
Priskommitténs motivering lyder:
För ett författarskap som med ojämförlig stilistisk precision
väver samman den historiska tidens utmätta gång
med den litterära fantasins tidsuppfattning
och som med allvarsam leklust varierar fabulerandets glädje
med konkretionens sanningskrav.

Priset ges till en högt kvalificerad författare eller annan kulturellt verksam person som i någon mening kan sägas verka i Sven Delblancs anda. Därmed menas bl a: att som engagerad demokrat och fri intellektuell tala om viktiga ting på ett sådant sätt och med sådan språklig spänst att budskapet når ut till många människor.

Initiativtagare till priset är Delblancsällskapet, Trosa kommun och Sörmlands Nyheter. Prissumman om 75 000 kr kommer att delas ut vart 4:e år. Överlämnandet sker i Trosa kommun i samband med Sven Delblancs födelsedag den 26:e maj. Prisjuryn består av professorn i lingvistik Viveca Adelswärd, författarna Jan Arnald och Ylva Eggehorn, litteraturkritikern Björn Gunnarsson samt gymnasieläraren Leif Risberg.   

För en bred och levande läsekrets framstår Sven Delblanc allt tydligare som en av 1900-talets största svenska författare. Från debutromanen Eremitkräftan via Hedebysviten och Samuelsviten till den sista, postumt utgivna memoarvolymen Agnar – Sven Delblanc (1931-1992) lämnade en rik produktion efter sig, som skönlitterär författare men också som framstående litteraturvetare, kritiker och debattör.

%d bloggare gillar detta: